Högsta domstolen har beslutat att entreprenör är skyldig att lämna ut personalliggaren

Högsta domstolen har i mellandagarna meddelat beslut i ett mål av entreprenadrättsligt intresse innebärande att entreprenören ansetts skyldig att lämna ut uppgifter i elektronisk personalliggare.

Allmänt om personalliggare i byggbranschen

Elektronisk personalliggare ska enligt skatteförandelagen (2011:1244) föras av den som bedriver byggverksamhet. Av personalliggaren ska bl. a. namn, personnummer, samordningsnummer eller motsvarande utländska nummer för den registrerade personalen framgå. Uppgifter om tidpunkter då respektive registrerad persons arbetspass påbörjas och avslutas registreras elektroniskt. Personalliggaren ska hållas tillgänglig för Skatteverket och byggherren och uppgifterna ska bevaras i två år. Det grundläggande syftet med kravet på upprättande av en personalliggare är att minska förekomsten av svartarbetet i byggbranschen.

Det aktuella målet, underrätternas bedömning

I en pågående tvist som för närvarande handläggs i Attunda tingsrätt angående rätt till ersättning för utförd entreprenad har beställaren gjort gällande att entreprenören inte lagt ner all den tid som denne vill ha betalt för. Beställaren har begärt edition såvitt avser entreprenörens personalliggare.

Edition används för att med processuella medel under pågående rättegång ge part möjlighet att tvinga motparten (eller någon annan) att lämna ut skriftliga handlingar som har relevans i tvisten. Syftet i förevarande mål är att beställaren genom uppgifterna i den elektroniska personalliggaren ska föra i bevis att entreprenörens personal inte har varit på plats i den omfattning som entreprenören gör gällande.

Tingsrätten beslutade att personalliggaren skulle ges in av entreprenören i omaskerat skick och hovrätten fastställde detta beslut.

Entreprenören överklagade editionsbeslutet till Högsta domstolen och framhöll att uppgifterna i personalliggaren inte skulle lämnas ut eftersom de registrerades (d.v.s. de anställdas) intresse av personlig integritet vägde tyngre än beställarens intresse av att få del av personalliggaren. Beställaren har för sin del menat att bolagets intresse av att få ut hela personalliggaren tar över andra motstående intressen.

EU-domstolens dom och Högsta domstolens beslut

Högsta domstolen konstaterade att det i handlingarna som begärdes ut förekom personuppgifter. Därmed aktualiserades frågan om hur den processrättsliga editionsplikten i rättegångsbalken förhåller sig till EU:s dataskyddsförordning.

Det föranledde Högsta domstolen att begära förhandsavgörande från EU-domstolen med svar på om artikel 6.3 och 6.4 också innefattar krav på nationell processrättslig lagstiftning om editionsplikt.

En följdfråga, om svaret på den första frågan är ja, var om förordningen innebär att det vid bedömningen av frågan om edition rörande en handling innehållande personuppgifter även ska tas hänsyn till den registrerades intressen. Ställer unionsrätten i så fall några krav på hur denna bedömning närmare ska göras?

EU-domstolen beslutade i allt nu väsentligt (EU-domstolens dom den 2 mars 2023 i mål Norra Stockholm Bygg AB, C-268/21, EU:C:2023:145) att artikel 6.3 och 6.4 är tillämpliga i tvistemål där fråga är om edition av en personalliggare som avser andra än de enskilda parterna själva och som har samlats in huvudsakligen för skattekontroll. Artiklarna 5 och 6 ska tolkas på så sätt att en nationell domstol är skyldig att vid bedömningen av frågan om edition ska beslutas rörande handling med personuppgifter ta hänsyn till de registrerades intressen utifrån omständigheterna i varje enskilt fall med hänsyn tagen till proportionalitetsprincipens krav samt de krav som följer av principen om uppgiftsminimering.

Med stöd av detta meddelade Högsta domstolen beslut, Mål nr. Ö 1750-20, enligt följande.

Rätten till effektivt domstolsskydd och rättvis rättegång förutsätter att parterna har tillgång till de handlingar som kan behövas för att bevisa sin talan. Beställaren bedöms ha ett skyddsvärt intresse av att genom edition kunna få ut entreprenörens personalliggare. Detta intresse ska väga tungt vid bedömningen.

I enlighet med förhandsavgörandet ska hänsyn tas till den registrerade personalens intresse.

Härefter konstaterar Högsta domstolen att personuppgifterna i personalliggaren huvudsakligen gäller identitetsuppgifter i form av namn och personnummer. Dessa uppgifter ha vidare lämnats för att även vara tillgängliga för beställaren under entreprenaden (även om den aktuella entreprenaden var avslutad sedan flera år tillbaka).

Tvistemålet gäller frågan om entreprenören har rätt till viss ersättning och de registrerade personerna berörs själva inte i någon vidare mån. Allmänt sett får de registrerades intresse av att personuppgifterna fredas från edition anses väga mindre tungt.

Speciell hänsyn gör sig dock gällande just i fråga om personuppgifter i form av personnummer eller liknande. Då beställaren inte närmare redovisat varför behov föreligger av dessa uppgifter bör i enlighet med principen om uppgiftsminimering editionsföreläggandet begränsas på så sätt att entreprenören ska lämna ut personalliggaren med maskering av de registrerades personnummer, samordningsnummer eller liknande nummer.

Avslutande kommentar

Det är naturligtvis alltid intressant när Högsta domstolen anser att det föreligger skäl att pröva frågor som har relevans ur ett entreprenadrättsligt perspektiv.

Undertecknade har i egenskap av sedan många år praktiserande entreprenadrättsadvokater vid upprepade tillfällen som företrädare både för beställare och entreprenörer haft anledning att fundera på frågan om användande av elektroniska personalliggare till styrkande av enskilda personers närvaro på en viss plats en viss tid.

Såvitt uppfattat har i vart fall Datainspektionen innan GDPR trädde i kraft anlagt en restriktiv syn på hur och för vilka ändamål ID06-loggen fått användas och då anfört att passageloggen inte får användas för andra ändamål än tekniskt underhåll och för statistik – allt till skyddande av den personliga integriteten.

Med beaktande av principen om fri bevisföring, vilket kommer till uttryck i 35 kap. 1 § rättegångsbalken, är det därför intressant att Högsta domstolen nu konstaterar att beställarens möjlighet att föra bevisning om omfattningen av det arbete som entreprenören utfört är ett skyddsvärt intresse (med beaktande av den enskildes personliga integritet) innebärande att entreprenören är skyldig att tillhandhålla personalliggaren om den kan antas ha betydelse som bevisning. Innebörden är också att åberopandet av personalliggaren som bevisning som sådant är tillåtet, låt vara att Högsta domstolen av naturliga skäl inte i beslutet tar ställning till personalliggarens bevisvärde.

Att det sedan finns ett batteri av kloka invändningar en entreprenör även efter utlämnande av personalliggaren kan göra gällande spar vi till framtida yttranden.

Gustaf Cederschiöld och Georgios Eleftheriadis, advokater med särskild inriktning entreprenadjuridik och tvistelösning